tack, kära du

hej igen

jag skulle återigen vilja berätta för dig hur jag känner och mår. jag vet att jag kommer landa mjukt hos dig. jag vill även tacka för vårat senaste utbyte. dina ord har varit kraftfulla och har fyllt mig med förtroende i världen. när jag pratar med dig känner jag att saker och ting är lösbara, att det går över, även om jag ibland känner att situationen är oöverstiglig, att det inte finns någon väg ut. din oavbruten uppmuntran har varit en källa till inspiration på så många sätt och har gett mig tron på att saker och ting i grund och botten är okej precis som dom är.

det har egentligen inte hänt mycket sen tiden jag först talat om för dig hur hemskt jag mådde och hur olycklig jag är. det var ju för drygt ett år sedan. jag hade då – medvetet eller ej – bestämt mig att inte längre bry mig om dom saker jag borde göra. då kändes mina uppgifter som sten som andra kastat just på den väg jag skulle slå in på. men nu vet jag att det är mina egna val som har gjort att jag hamnat där jag är nu. och att det är mitt ansvar för mina egna val som jag försökte fly ifrån. det är så smärtsamt att inse detta. att det inte nödvändigtvis är Dom Andra™ som behandlar mig illa. utan att det finns en aspekt i det som har faktiskt med mig själv att göra. det är egentligen en ganska enkel sak. men otroligt jobbigt och svårt att integrera.

this being said, jag mår fortfarande skit i det här sammanhanget. jag gråter dagligen. jag får panikångest. jag får ofta känslan att jag inte längre orkar; att jag inte kan stå ut med situationen. jag får känslan att ingen kan hjälpa mig. jag blir dyster och ledsen. jag har svårt att koncentrera mig och att uppskatta det jag gjort under dagarna.

att gråta och få panikattacker då och då är jobbigt. när det händer så måste jag låsa in mig i en toa eller nånstans där jag inte blir upptäckt, för att jag känner att jag skulle bli en jättebelastning för personerna som råkar vara omkring mig, som vittnar hur jag ligger på golvet. vad pinsamt! när alla kroppens muskler är spända, kroppsdelar som rör sig utan kontroll, med ett förvridet ansikte och röda ögon som är våta av tårar som inte tar slut. jag får ångest av ångesten. jag vill inte att folk i sin tur får panik när dom ser mig i det där fruktansvärda tillståndet. det måste vara förfärligt att vittna. jag är rädd för att folk frågar mig vad som är fel och vad det är jag behöver. jag har nämligen inget svar på det.

jag är ledsen och frustrerad över att det inte går vidare. ju mer jag försöker göra framsteg, desto hårdare blir väggen jag stöttar på. om och om igen. jag vet inte vad som är bäst att göra. det är så himla frustrerande att inte kunna be om hjälp i precis dom situationerna där det behövs. problemen verkar blivit så många att jag inte orkar hantera dom. jag känner mig utsliten och nedstämd. samtidigt finns det ingenting jag skulle kunna sätta fingret på och säga: här är problemet! att jag inte haft förmågan att yttra vad som är fel har gjort att jag inte kunnat fatta beslut, att jag har känt mig paralyserad.

det som har förändrats dock är att jag börjat tillåta mig att strunta i allt det här i en viss mån. jag har börjat inse att jag inte är en dålig människa bara på grund av jag är rädd. det är lätt hänt att bli allt för fokuserat på mig själv, på min egen bedömning på saker och ting och att tro att det är den enda verkligheten som finns. jag inser att jag är dum eftersom jag är människa. det ligger flera tusen ljusår mellan dom olika uppfattningarna av mig själv; hur jag borde vara och hur jag är och hur Dom Andra™ må se på mig. det är dumt att försöka vara en bra, omtyckt människa, eftersom vad det innebär att vara omtyckt ligger alltid inom mitt egna sätt att bedöma mig själv. och den bedömningen kan vara jätte korkad, utan att själv vara medveten om det. jag är så van vid att ha vissa idealbilder på mig själv, men det kan vara exakt det som bidrar till att jag mår illa. det är ju det som har gjort det så smärtsamt att öppna mig och tala om inför andra, för det skulle ju innebära att mina ideal är felaktiga och till och med skadliga.

jag skriver inte det här för att jag vill klaga på hur besvärligt det är att leva. jag gör det ju utifrån mitt egna val. jag hade väl kunnat fortsätta att leva ett bedövat liv, men jag har bestämt mig att återvända till problemberget. det är jag som bestämmer sig att inte blunda för min situation. varje dag bestämmer jag mig på nytt att stå ut med paniken. det är en chans att äntligen kunna möta mig själv på en plan jag aldrig riktigt vågat möta mig på. att låta bli att försvara mig själv mot någonting som faktiskt är jag. jag har under en lång tid inte haft varken modet eller resurserna. men nu har jag gjort ett val vilket känns smärtsamt befriande.

nu bor jag i en stad där jag verkligen trivs och där jag känner att jag blir synlig, att jag kan utveckla mig som människa. jag blir bemött på ett så varmt och välkomnande sätt som jag aldrig upplevt förut. jag tycker om att gå ut på olika evenemang, att dansa, att spela spela instrument. jag tycker om att ta promenader och gå vilse i gränderna. jag tycker om att känna på trädbarken med händerna; att lyssna på fåglarna som vid varje solnedgång anordnar högljudda sammanträden uppe i trädkronorna; att titta ut ur tågfönstret och se på åkrarna susa förbi. det finns så många ritualer som upprepar sig dagligen, vilket gör att jag får njuta av vardagen. att njuta av varje dag. det är kallt och blåsigt ute men det gör inget. det regnar i strömmar med den mörka vinterhimlen över mig, men det gör inget. det finns ändå alltid någonting att se fram emot. det finns en djup skönhet i det triviala. det är en lugn tillvaro där jag känner mig trygg. det är allt jag kan önska mig: att kunna vara. bara det. med ett belåtet leende.

med hänsyn till detta blir paniken mindre central. även den får vara. det finns ingenting att uppnå. allt är som det är. det är slöseri med energi att med all kraft och egensinnig vilja försöka förändra det som är. visst är det också jobbigt, ja. men det ligger utom min kontroll att ändra på det.

det är just därför att jag skriver. för att sätta ord på det som är. på det kalla och dystra såsom på det varma och lysande. ju fler ord jag hittar, ju mer jag beskriver mina verkligheter, desto mer tappar allt av det här sin betydelse; desto mer får jag känslan att kunna leva i fred med mig och världen.

hur paradoxalt allt det här än må låta; det är viktigt att dessa ord blir iakttagna, så att jag blir iakttagen i min helhet. det är viktigt att andra personer får medkänsla genom att känna tillsammans med mig.

tack för att du oavbrutet påmint mig om att jag är okej som jag är; och att min enda plikt är den mot mig själv, att ge mig själv en lugn och trygg tillvaro på det sätt jag finner bäst.

tack, kära du.

mio